Vad vill vi se?
Jag springer längs den trampade jorden. Klockan är inte mycket, kanske åtta på morgonen. Jag har min dinosaurietröja på mig och jag springer allt jag kan. Ett, två och tre hus från min farmor och farfars hus ligger min fasters hus. Den femte i en syskonskara på tio. Hon står bakom disken och rör om i det höga glaset. Hon ler som hon alltid gör och häller is i glaset och rör lite till. Mitt dagliga kaffe är klart och jag drar in allt genom sugröret på fem sekunder.
De har en liten TV i ett rum intill kaféet de äger. Jag sätter på Tom & Jerry och dinglar med bena. Den skrangliga plaststolen är fortfarande för hög för mig.
Filmen är slut och jag bestämmer mig för att gå tillbaka till mina farföräldrars hus. En lastbil drar förbi på och piskar upp stora dammoln från jordvägen. Jag springer fortare.
Slänger av mig flip-flopsen och kutar snabbt till uppehållsrummet. 15 meter är långt för en sex-åring.
Jag slänger mig framför fläkten och slår på trean, högsta.
Efter en stund kommer mina fastrar över med sina familjer och vi sitter och trängs på golvet runt maten.
Allt som är kvar från den tiden är några videoband och bilder. Mina farföräldrar och min faster är borta, jag har inte pratat med större delar av min släkt på nåstan två år.
Jag har först nu insett att detta är borta.
Jag kan åka tillbaka dit år efter år, men det enda jag kommer se är patetiska symboler om hur det faktiskt var att vara lycklig.
Som de där flaskorna med sojamjälk som var så goda, men gjorde mig illamående.
Som de grillade bläckfiskarna jag brukade äta varje dag.
Som det smattrande ljudet från för gamla mopeder jag hörde från den stund jag vaknade tills jag somnade på kvällen.
Som de där fösäljarna som säljer sockrade popcorn.
Som dom där hemmagjorda glassarna gjorda på mungbönor.
Ska jag vara vemodig över att alla dessa materialistiska saker finns kvar, men att det som de representerar försvann för snart tio år sedan? Ska jag vara det?
Svaret på den frågan klurar jag fortfarande på.
Skriv med egna ord
Trackback
